SkivrecensionerRecensioner av goda plattor.2011 / 2010 / 2009 / 2008 / 2007 / 2006 /2004 /2003 /2002 /2001 / 2000 / 1999 / 1998 Recensioner från 2011Överst2011.11.28 Kate Bush: 50 Words For Snow vvvvv Denna skiva från den engelska sångerskan som började sin karriär med Wuthering Heights i 70-talets slut är totalt överraskande. Vanligtvis, och så sent som i Aerial från 2005, då hon sist kom med ny musik, har hennes låtar haft ett kompakt syntackompanjemang och varit påtagligt elektronisk även i övrigt. Denna skiva är i stort sett helt akustisk och mycket sparsmakad, Vidare sjunger hon ut på ett annat sätt. Hon verkar ha hämtat mycket från Jazzen här, Den låter i mångt och mycket som en modern jazzskiva. Resultatet är mycket lyckat och mer överraskande än PJ Harveys senaste. Överst 2011.11.28 Kate Bush: Director´s Cut vvvv Kates förra skiva Aerial kom 2005 och dessförrinnan var det The Red Shoes från 1993 som var hennes senaste. Här har hon faktiskt gjort cover på sig själv och dessutom har hon valt låtar från två av hennes svagare skivor The Sensual World och The Dancing Shoes. Resultatet är förvånansvärt bra och låtarna låter aktuella och fräsha, Titellåten The Dancing Shoes har t.ex fått ett något Rolling Stonesliknande gung. Bra grepp Kate. Överst 2011.07.01 Veronica Maggio: Satan i gatan vvvv Uppsalatjejen Veronica Maggio har gjort en skiva man blir glad av. Hennes melodiska låtar och genomtänkta texter får mig på något sätt att tänka på Ted Gärdestad. Det finns något rättframt och självklart i hennes sätt att använda svenska språket i popmusiken. Jag ser fram emot fler alster från denna dam. Överst 2011.03.01 PJ Harvey: Let England Shake vvvvv Efter flera år av halvbra skivor har Polly Jean Harvey fått en fullträff med Let England Shake. Skivan är tänkt som ett utspel mot krig och hon har vunnit Mercury Music Price för skivan och fått framföra sina låtar för två premiärministrar. Skivan är är också enligt min mening lysande och hon använder annorlunda instrument på skivan och sjunger på ett annat sätt än hon gjort tidigare. Det faktum att hon använder ett så bortglömt instrument som cittran som jag mest förknippar med relgiösa damer i äldre tid gör att skivan låter väldigt speciell- Recensioner från 2010Överst2010.12.12 The Arcade Fire: Suburbs vvvvv Arcade Fire fick sitt genombrott med skivan Funeral som har hyllats så pass att gruppen har haft svårt att leva upp till ryktet, Med Suburbs är gruppen tillbaka på planen och har skapat en platta som är så helgjuten att man får leta sig tillbaka till Abbey Road med Beatles för att hitta något liknande. Den är starkt atmosfärisk och nostalgiskt drömmande medan den har suggestivt monotona rytmer som vid första lyssning får mig att tycka att låtarna liknar varandra. Emellertid växer skivan för varje gång jag lyssnar på den och jag har inte tröttnat eller känt tendens till att tröttna på skivan än. Den är kort sagt fantastisk. Recensioner från 2009Överst2009.11.11 Här har PJ Harvey åter igen slagit sig ihop med sin gamla
kompanjon John Parish från Dance Hall at Louse Point från 1996. På
denna platta experimenterar hon vidare med rösten med skiftande
resultat. Behållningen är den kusligt tunggungande första låten Black
Hearted Love. Denna låt får mig i en stämning som jag inte kan sätta
fingret på men det är en mycket kyligt och sorgsen stämning i
låten
samtidigt som den har ett kraftigt sväng. Tyvärr når inte resten av
plattan upp till denna höjdarinledning. Jobba på PJ Recensioner från 2008ÖverstRecensioner från 2007Överst2007.09.12 Denna nya skiva av den skotska sångfågeln motsvarar inte förväntningarna från förra albumet, Eye to the Telescope, som kom för ett par år sedan. Drastic Fantastic låter slätare även om musiken är snygg. Jag hade väntat att hon skulle visa mer av den rockiga sidan som syns på scen. Överst Recensioner från 2006Överst2006.04.28 Det blev inga recensioner av förra årets skivutbud, men nu kör jag igång igen. Först ut är Kate Bush med dubbelalbumet Aerial. Förra skivan The Dancing Shoes kom någon gång kring 1991. När en artist dröjer så länge med uppföljaren blir jag både förväntansfull och skeptisk. Jag tycker att Aerial svarar mot båda. Musikaliskt är det en stark platta, ett gott hantverk, men det känns inte som det är riktigt samma artist längre som på åttiotalet då hon förnyade sig med varje ny platta och varje album verkade bäras av sin egen idé. Aerial är dock mycket bra med tanke på det långa upphållet. Den lär inte locka några nya fans, men för oss redan frälsta är den väkommen. Recensioner från 2004Överst2005.02.17 Patti Smith fortsätter att göra bra skivor. Denna skiva har många bra spår, men om jag skall framhålla någon låt så blir det My Blakean Year. Albumet kan tryggt inhandlas på Ginza 2005.02.16 Här blir jag mycket besviken. Prodigy försöker att hålla sig till samma stil som på Fat of the Land, men fantasin verkar ha försvunnit helt. Synd på en så bra grupp. 2005.02.17 Björks nya har en prägel av dels kyrkokör och jazz. Albumet innehåller i huvudsak sång där hon körar med sig själv. Instrumenteringen är sparsmakad. Som helhet är skivan lite för stram för min smak 2005.02.16 PJ Harvey håller stilen. På denna platta har hon både tagit ett steg framåt, genom att plattan är mera experimenterande än den förra, och ett steg tillbaka till den rock hon spelade första halvan av 1990-talet. Resultatet är en spännande platta. Dock med en något kylig karaktär av skrivbordsprodukt. Återgången till den rockiga stilen är välkommen. Recensioner från 2003Överst2005.02.16 Denna skiva är inte lika bra som Blowback som kom för några år sedan. Jag hoppas att han hittar formen igen. 2005.02.16 Peter Gabriel har inte låtit höra mycket om sig sedan 1990 då Us kom. Här fortsätter han i samma stil som förr. Resultatet är bra, men känns inte lika fräscht som under storhetstiden på 80-talet. Trots det är det en välkommen comeback och han visar att han kan forfarande. Recensioner från 2002Överst2003.03.19 Chris Cornell gjorde en utmärkt soloplatta, men jag tycker nog att han fungerar bäst i band. Här har han förenat sig med instrumentalisterna från Rage Against The Machine och resultatet låter också som en förening av Soundgarden och detta band. Lite förutsägbart alltså, men bra låter det så plattan rekommenderas Recensioner från 2001Överst2001.12.04 Något mindre en fyra stjärnor för en så stark comeback som denna vore väl futtigt. De flesta låtar är goda rocklåtar av en typ man förväntar sig av Rolling Stones sångare. Det första spåret Visions of Paradise låter väl lite tamt men resten av plattan är bra. Fortsätt så Mick. 2001.07.29 För den som gillar Trickys blandning av Techno och Rock är Blowback den rätta förevändningen för att ta sig till skivbutiken och betala deras höga priser. Bättre kan vara att handla den på Ginza Blowback är lika stark som Juxtapose. Som vanligt har han med sig berömda gästartister som John Frusciante och Flea från Red Hot Chilipeppers. Alanis Morissette medverkar också 2001.07.29 Denna skiva verkade vid en första avlyssning vara riktigt hygglig, men bleknade snart. Förra albumet ,Up, är klart bättre. Se min recention från 1999 nedan. 2001.07.29 Utan tvekan en av årets höjdare och den är enligt mitt tycke bättre än föregångaren Car Wheels on a Gravel Road. Lucinda Williams spelar en blandning av country och rock som för tankarna till Creedence. Framför allt titelspåret, som jag hörde henne spela hos Letterman, är starkt. 2000.06.08 Något senkommet kommer här min åsikt om de 10 bästa plattorna från det förra millenniets sista decennium. Jag ser det som nödvändigt för min egen sinnesfrid att göra ett bokslut över 90-talet. De följer här:Soundgarden: Badmotorfinger
(1991) Prodigy skall här särskillt erkännas som förnyare och PJ Harvey för att hon har på ett minst sagt kraftfullt sätt blåst liv i den många gånger dödförklarade gitarrbaserade rocken. Maila gärna synpunkter på detta. Recensioner från 2000Överst2000.11.13 Det har påpekats att denna skiva inte har samma kvaliteter som Is This Desire (se recension nedan) och det kanske stämmer. Men å andra sidan har den flera riktiga höjdpunkter som Big Exit och The Whores they Hustle and the Hustlers Whore. Jag vet inte om det är medvetet, men hon låter mera lik Patti Smith på denna skiva än de tidigare. Den är också något mer lättillgänglig. Pj Harvey är dock fortfarande mycket intressant att lyssna på så denna platta rekommenderas. 2000.10.20 En mycket trevlig platta, med ett starkt drag av sjuttiotalsinfluenser. Den karakteristiska finska sibelius-inspirerade melankolin som är tydlig hos landsmannen Pekka Pohjola finns också här. Det är en syntmusik med symfoniska ambitioner som spelas och det är harmonisk musik som man gärna kopplar av till. 2000.06.06 Sonic Youth har här gjort en lysande platta. Med det för gruppen så karakteristiska sättet att blanda harmoni med disharmoni har de här en platta som bådar gott för framtiden. Detta fastän man har hållit på ända sedan 1981 (de flesta artister gör enligt mitt förmenande sina bästa plattor i början av sin karriär). NYC Ghosts & Flowers har ett luftigt och öppet sound. Den har inget av den kylighet som man kan höra på Experimental Jet Set. Jag uppfattar den som en varm platta med gott om expermentlusta. En bra start på det nya rockåret. 2000.03.10 Efter två decennier utan några nya skivor eller framträdanden ger Donald Fagen och Walter Becker ut en ny Steely Dan-skiva. Det är en av många med mig efterlängtad återkomst och resultatet är överaskande bra. Det är ingen lätt uppgift att återskapa en grupps sound efter så lång tid. Många mindre lyckade försök har gjorts förr. Two Against Nature låter som en uppföljare till Gaucho, men har inspiration från tidigare Steely Dan låtar. Det skall säjas att låtarna på denna skiva inte har samma styrka som dom har på Gaucho (Babylon Sisters, Hey Nineteen m.fl) och Donald Fagens The Nightfly från 1982 är en klart bättre uppföljare till Gaucho. Om man då bortser från detta så tycker jag att Jack of Speed och titelspåret Two Against Nature är klart hörvärda och att det finns många snygga melodier att lyssna på. Det skall också sägas att den här skivan är klart bättre än Donald Fagens Kamakiriad som kom för några år sedan. Recensioner från 1999Överst99.12.01 David Bowie är en legend inom popen, och han har påverkat oräkneliga artister genom åren. För min del tänker jag mest på soundet och låtarna på Scary Monsters från 1980 när jag bygger upp mina förväntningar på en ny Bowieplatta. Hours låter mycket som den gamle Bowie före 1980, men den har inget av den spänning, eller överraskning som en vinyl från mästaren gav på den tiden. Även om Hours är en bra skiva och väl värd att lyssna på är det inte fråga om några nyheter. Det är inte Ziggy Stardust som sjunger utan en åldrad stjärna som vill vara det han en gång var. 99.10.02 Här är äntligen en ny platta med Sting. Brand New Day är en klart godkänd platta. Den har spännande orientaliska tongångar på vissa håll, något som jag inte har hört Sting använda förrut. Det finns också ett spiritistiskt drag i t.ex A Thousand Years som antingen är nytt, eller också mer uttalat än förrut. Brand New Day når dock inte upp till den klass som Ten Summoner´s Tales från 1993 gjorde, men den skivan får nog sägas representera en formtopp i Sting´s solokarriär. Brand New Day kanske är en comeback, men stilmässigt (frånsett vissa orientaliska och spiritistiska drag) visar den inte på mycket nytänkande. 99.09.30 Efter nästan tre års tystnad gör nu Soundgardens sångare, Chris Cornell sin solodebut. Stilen är inte helt olik hans gamla bands, framför allt i harmonierna, men Euphoria Morning har en tydligare focus på sången. Skivan är tidvis mycket bra, framför allt dom två eller tre första låtarna på plattan. Dock är harmonierna likartade på flera av låtarna så det finns tendenser till upprepningar. 99.08.27 Ett gäng äldre farbröder framplockade av Ry Cooder. För mig är det som att höra det tidiga Santana´s musik som den lät i sitt ursprung. Här i ett utmärkt och engagerande framförande. Lyssna först på Marieta på denna CD och sedan på Guajira från Santana´s tredje LP så förstår ni vad jag menar. 99.08.27 Utan att ha hört deras tidigare produktion törs jag påstå att denna platta är klart hörvärd. Musiken låter lite som Soundgardens sista plattor och har många friska infall. 99.05.21 Här har Chilipeppers lyckats med att göra en platta som på samma gång är mera lättillgänglig än deras föregående och ändå vad jag kan se en platta som håller i längden. Jag lyssnar visserligen hellre på Blood Sex Sugar and Magik, men Californication är i alla fall klart bättre än One Hot Minute 99.05.21 Efter 10 års tystnad EN NY PLATTA MED JEFF BECK (om man inte räknar ett soundtrack samt en platta med låtar av gamla förebilder från femtiotalet). Det är ingen revolutionerande förnyelse som den här plattan kommer med. I huvudsak låter den som en uppföljare till Guitar Shop från 1989. Men det är ändå med ett välbehag man lutar sig tillbaka och lyssnar på Jeffrey Arnold Beck´s högst personliga instrumentalrockjazz och hans lika speciella gitarrstil. På denna platta är Beck förstärkt med bl.a. Tony Hymas, som ju också framträdde på Guitar Shop. Men här finns även keyboardisten Jan Hammer, från Jeff Becks absoluta storhetstid på sjuttiotalet. Han spelar med Beck på låten Even Odds på den nya plattan. Stilen är liksom på Guitar Shop metalinspirerad kanske något kryddad av Techno och andra moderna stilar. Skivan kan rekommenderas för gitarrentusiaster. Anledningen till att den bara får tre stjärnor är bristen på förnyelse, samt att tidigare produktioner låter stunsigare. För den intresserade, men oinvigde kan skivorna Blow by Blow, Wired samt Live with the Jan Hammer Group rekommenderas 99.05.13 En ny suedeplatta drar alltid till sig mitt intresse och den här tycker jag låter riktigt bra. Jämför man med deras första platta, som jag fortfarande betraktar som deras bästa, är Head Music påfallande poppig. Emellertid fortsätter bandet på den inslagna väg som startade med förra CD:n Coming Up. En annan sak som slår en vid en jämförelse med deras första CD är att medan den första har en tungt melankolisk stämning och var rentav en smula nyskapande, är denna glad och poppig - en riktig sommarplatta. Head Music är ändå mycket välgjord och inspirerande och borde kunna spelas åtskilliga gånger. 99.03.31 Det känns onödigt att påpeka att även denna platta har sjuttiotalsprägel. Jag tror att jag i fortsättningen gör så att jag säger till när så inte är fallet. Här är i alla fall en frisk rockplatta med många lika oväntade som inspirerande ackordbyten. Att jag inte ger mer än tre stjärnor beror uteslutande på att de flesta låtarna är drömska rockballader. Jag hoppas att bandet har nyktrat till lagom till nästa platta. 99.02.06 Denna plattas symfoniska stil för tankarna till tidigt 70-tal. Kanske främst då till det tidiga Genesis och Moody Blues. Up är en schysst platta. Den enda kritiken består i att det är övervägande symfoniska låtar på plattan. Det hade inte varit ur vägen med en rockigare låt någon gång emellan åt i stil med låtarna på Monsters-plattan. Recensioner från 1998Överst98.12.26 Bra rockplatta med en stundtals drömskt sound. Lyssna på låten Erase/Rewind. Tempot känns dock väl långsamt på många ställen och Nina Perssons sång kan vid dessa tillfällen låta som en reklamröst för den lugnande medicinen VALIUM. Men om man accepterar detta som gruppens avsikt med sin platta så är det helt okay, förutsatt att man är på rätt humör förstås. 98.11.22 Polly Jean har gjort det igen; en bra skiva. Visserligen känner man lätt igen soundet frånDry och To Bring You My love, men denna gång är det en mer melankoliskt eftertänksam P.J, Harvey som träder fram. Detta hörs bäst i låtar som Angeline och Catherine men det finns också i plattan som helhet. Stämningen i plattan för tankarna till Nick Cave som hon ju också tidigare har samarbetat med. |